Det har surrats om det hela veckan och i dag slår Linda Skugge till med storsläggan i sin krönika "Skäms på er, Edsbacka krog" i Expressen. Skugge åt julbord på Edsbacka Krog med sin familj. När hon skulle amma sin bebis, blev hon hänvisad till att amma bakom en skärm. Edsbacka krog är en av Sveriges mest posh krogar med två stjärnor i Guide Michelin. Efter rekommendationer intog vi vår bröllopsmiddag där. Vår upplevelse av stället var bara positivt, men då hade jag ingen liten bebis som var hungrig.

Jag funderar på hur jag skulle ha reagerat om någon sagt till mig att amma bakom en skärm. Skugge är upprörd förstås och med all rätt kan man ta upp diskussionen om hur amningsvänligt samhället är. Jag har inte varit med om att bli nekad att amma någonstans. Å andra sidan frekventerade jag inte ställen som Grand Hotel eller Edsbacka krog med en liten bebis. Jag har inte en aning om hur amningspolicyn på Grand Hotel ser ut, men jag kan ana att det inte ses med så blida ögon med tanke på att det exempelvis finns en dresscode för hotellets matsal. Vissa ställen har helt klart ställt sig själva över den rådande praxisen och skapar sina egna regler. Kanske för att bevara en aura omkring sig eller att kunna erbjuda ett litet reservat i samhället. Skall det vara skillnad att amma ett barn på McDonalds och på Edsbacka krog? Bör man titta på sammanhanget? Eller skall samma regler följas överallt?

Jag hävdar generellt att Sverige är ett amningsvänligt land. När debatter som denna kommer upp följer dock en strid av kommentarer kring att man inte vill ha bröst till middagen när man är ute och äter. Ytterst handlar frågan om hur barnvänligt samhället är. Det handlar inte om bara bröst (förresten vem flaschar hela bröstet när man ammar?). Hur mycket skall samhället barnanpassas och hur mycket skall barnen anpassas till den rådande normen? Skall barn få springa runt inne på den fina restaurangen eller skall de hänvisas till hamburgerhaket om de inte kan sitta still? Anpassning efter vem och när? Jag vet inte. Men det är sannerligen en intressant tråd som Skugge rycker i! - Mamma W

Sent i går eftermiddag blev jag kontaktad via mail av en reporter på Aftonbladet. Hon behövde en förälder som handlade julklappar till sina barn på nätet till en artikel och tyckte sig ha funnit vad hon sökte när hon sett vår blogg. Efter en snabb överläggning med Mamma C direkt från Edinburgh, var saken klar. Klart att jag skulle vara med! En snabb intervju via telefon och "Kan vi skicka en fotograf till dig nu?". Hmmm… Låt mig se, vardagsstressiga, osminkade Mamma W i Aftonbladet - fåfängan slog till direkt. Nja, lite senare i kväll då kanske. Ja, han kommer klockan åtta!

Dotter och man till förskolan för ett möte i femårsgruppen och jag kastar mig in i duschen. Snabbplocka ögonbryn (fånigt fåfäng man blev helt plötsligt), sminkning och hårfixning. Stress, stress och sonen är fixerad vid att få ta kort med digitalkameran som han blivit lovad tidigare. Man skall lyda sina egna råd om kläder så på med feelgod-klänningen från Nanso och Wardrobe Stockholm. Efter en snabb röjning av skrivbord, en trevlig fotograf och en svagt leendes Mamma W kan Ni beskåda resultatet i dagens Aftonblad. Håll till godo - Mamma W i all sin lilla prakt. Bli julsmart - handla online! - Mamma W

UPDATE: Nu finns artikeln på nätet här. Om Ni vill titta på mig på nätbilden så rekommenderas ett stort förstoringsglas !

Glöm inte att ta en titt i vår julshoppingguide!

Jag måste verkligen tipsa om Charlotte Gainsbourgs skiva, 5:55. Den är helt enkelt superbra. Skön, lågmäld och viskpratsjungig. Precis som jag vill ha det. Mammalyx att få ta kontroll över musikanläggningen och slippa Mora Träsk på repeat i all oändlighet.

Tidningen mama har för tredje året delat ut utmärkelser till Årets Mamas och en Papa. Tilldragelsen firades med en stor fest på Café Opera. Varje år arrangeras en modevisning med välkända ansikten och deras barn. Ovan syns Tilde de Paula, Katerina Janoush och Sofia Wistam med telingarna. På tidningens framsida syns kvinnan som blev vald till Årets Mama - Emma Hamberg. Mammorna som exponeras i Mama och även i systertidningen Family Living domineras av en liten klick som hämtas framförallt från television, media och ibland kultur. I nästa nummer av Family Living skall vi få följa med Charlotte Perrelli med familj på solsemester. Hmm - har vi inte gjort det förut? Dessa människor formar mycket av den aktuella föreställningen om Maman. Storstadens lattemamas i ett stylish skimmer eller alla andra "vanliga" mammor? Vad vill vi se?

Cecilia von Krusenstjerna är minst sagt kritisk till fenomenet i dagens Expressen med sin artikel Kändismammorna dövar sitt samvete med pokaler. von Krusenstierna undrar om det pågår en återuppbyggnad av den borgerliga familjen. Hon beskriver sin egen medverkan på torsdagens event som en utomstående betraktare som iakttar kändiskvinnornas bisarra catwalk med sina barn. Motsättningen mellan designade möbler, yta, stylish mammor är total till tid med barnen och potentiella störda relationer mellan förälder och barn. Det är ju den lilla som ska vara jordens mitt för ett tag, det är den som ska stå i centrum. Det sägs att den nyfödda hjärnans vindlingar behöver väckas till liv och att det händer genom känslomässig respons. Det spelar ingen roll om man har inredd källare och läckraste kläderna, eller de mest funktionella overallerna, allt det där materiella som vi omger oss med är ju bara yta. Tiden du inte ger till dina barn kommer aldrig igen.

Med von Krusenstjernas bakgrund i den delvis självbiografiska En spricka i kristallen där en kärlekslös uppväxt i en ytlig värld skildras är det lätt att förstå hennes infallsvinkel.  Hur våra familjer än ser ut är det helt avgörande kvaliteten i samvaron med våra barn, lyhördheten inför deras behov, tankar och rädslor. En dagispersonal som med empati ägnar sig åt ett barn är mycket bättre än en stressad uttråkad mamma som inte klarar av närhet och känner skräck inför vad ett barns behov väcker i henne.

Läs gärna och begrunda! Själv känner jag som vanligt att verkligheten är betydligt mer mångfaciterad än att alltid vara svart och vit. En kritisk inställning till komsumtionssamhället mår vi nog alla bra av ibland, men måste det per automatik vara så att en Mamma som ägnar tid till sig själv, sin karriär och sitt hem inte fullt ut kan vara sann med sitt barn? Ytan får dock naturligtvis inte ta överhanden till ett självändamål som måste uppfyllas till vilket pris som helst. Vår tids största utmaning är hur man får ihop allting i vardagen med små barn. Vi tycks ha ett inneboende behov av att glutta in i de där glassiga mammornas hem och att höra att de har ungefär samma problem som oss (förutom ett gigantiskt hus på Lidingö, ekonomiskt oberoende och ett gäng stylister som kan piffa upp dem). Vad tycker Ni om celebsmammorna och von Krusenstjernas artikel? Intressant om Ni vill dela med er! - Mamma W

Ta en titt på den läsvärda artikeln ARRGGH! av Angelica Risberg Stameaus i SVD. Artikeln berör det starka känslospektrum som numera är mycket närvarande när det gäller barnböcker. Gunilla Grähs problematiserar känslofokuset och talar om behovet av lite nya perspektiv i barnlitteraturen. Intressant!

Ovan syns Stora monster gråter inte av Rakel Helmsdal, Kalle Güettler och Áslaug Jónsdóttir. Sonen snöade fullständigt in på deras bok Nej! sa lilla monster i våras. Vi skall nog titta närmare på den nya boken. Billy är en av de bekanta barnboksfigurerna hemma hos oss och nu finns den tolfte boken i serien med Billy blir arg. Stina Wirsén är en av mina favoritillustratörer när det gäller barnböcker och Vem är arg? är redan en klassiker i småttisgenren. ARRGGH - som sagt! - Mamma W

(Bilder: Pressbilder från Bonnier Carlsén)

Ni missar väl inte Höjdarna i kväll! Premiär för nya avsnitt på Bolibompa 18.00. Vi sitter bänkade! - Mamma W

UPDATE: Det var repriser! Suck…

Supermamman Hillevi Wahl medverkar i gårdagens Metro med en artikel kring att funktionshindrade barn är osynliggjorda i media - Jag vill se fyrklöversbarn - överallt. Artikeln ledsagas av en undersökning där man kan fylla i om Wahl har rätt eller inte. Föga överraskande är det en jordskredsseger för att hon har rätt - kan man tycka något annat? Kan man tycka att det inte är okej för utveklingsstörda barn att vara med i Bolibompa? Nej, det kan man nog inte.

Jag kommer att tänka på Benettons mycket uppmärksammade reklam från 2000 betitlad Sunflowers. The photos give an impression of unstrained genuineness, innocence and hope. They are pictures that, as Tamaro emphasises, “speak of a world with no defences, no limits, no preconceptions. A world that presents itself by offering the immediacy of its love”. När jag föreläste på universitetet använde jag (med inspiration från Majgull Axelsson) reklamkampanjen för att visa på att vi ofta gör de funktionshindrade till några andra än vi själva. De utvecklingsstörda barnen blir ofta till gudagåvor som kan visa oss något om den sanna kärlekens väsen. De är oförstörda, rena och på ett sätt bättre än vi andra "normala". Det är farligt att idealisera på detta vis. Pendeln kan likagärna svänga till ett demoniserande istället, som den har gjort många gånger bakåt i historien.

För visst är det ändå så att de funktionshindrade barnen är mer representerade i media nu än tidigare? Lite kan bli mer naturligtvis, men vad jag skulle vilja se är att de barnen oftare blir tagna på precis samma villkor som vilka barn som helst. Trotsiga småttisar som inte vill gå och sova, syskonkiv och kreativa små. Att barnen framförallt blir barn och inte funktionshindrade barn. (Mina föreställningar utmanades rejält vid en konferens en gång. Vi var på samma ställe där en stor konferens för synskadade pågick för fullt. När vi skulle gå hem på kvällen mötte vi glada gäng som uppenbarligen hade fått alldeles för mycket att dricka. Runda om fötterna gick de och famlade efter de rep som satts upp som ett enkelt hjälpmedel. Det är självklart att de hade samma konferensvanor som många andra, men mina normföreställningar fick sig en rejäl knäck här…)

Intressant att höra era tankar kring artikeln! - Mamma W

Barnen finner det fortfarande kittlande att konversera om kiss och bajs. Pernilla Stalfelts klassiska Bajsboken läste vi flera gånger om dagen under en lång period, men nu har den (som tur är) fått vila ett tag. Nya triumfer firas dock vid biblioteksbesöken. I dag siktades Bajskungen av Yonna Nelson. Förra rundan fick vi med oss Stopp i tarmen av Josefin Thor. Vad sägs om följande bokbeskrivning?

Stopp i tarmen är den första bilderboken i serien om livet i tarmen. En rädd liten hårdknort vågar inte klämmas ut och spolas bort i den läskiga toalettstolen. Hur klara den pressen från prutten, gammelkorven, modellkorven och de tre sura fisarna?

Barnen slukade förstås konceptet med hull och hår. Livet i tarmen - tjoho! Dotterns realityvariant av boken blev dock lite väl bokstavstrogen… Nu vill jag inte avslöja alltför mycket av innehållet i den eminenta boken, men jag kan säga så här mycket - ett katrinplommon spelar en avgörande roll för lösningen på stoppet i tarmen.

Dottern är en ekorre av rang och nu hade en femtioöring letats upp på stadens gator. Klang och jubel! Innan vi kom in, befann sig dock inte den lilla pengen i handen längre. Dottern uppehöll sig länge utanför dörren och kom sedan in med en lurig min: Jag tycker om katrinplommon, mamma! Femtioöring i magen således… Expertisen konstaterade att det bara var att vänta in pengen den naturliga vägen och dottern hittade snabbt ett nytt identifikationsobjekt i litteraturen. Nu hade hon gjort likadant som Emil i Lönneberga gjorde i äventyret med soppskålen! På vägen från Mariannelund svalde minsann Emil också en peng som senare kom ut! Att leva enligt litteraturen - by Dotter W. - Mamma W

Sonen W lever för tillfället i parallella världar. En av de stora passionerna är dinosaurier. Fascinationen inför dessa djur tycks vara grundmurat i barn. Och jag hänger med på ett litet hörn också. Visst var landskapen i första Jurrasic Park häftiga att se på bio och visst satt jag och tittade på BBC:s serie om dinosen. Men nu får jag mitt lystmäte ändå dagarna genom. Och det gör ganska ont att trampa på en plaststegosaurus…

Barnen är fashinerade över dinosens liv, leverne och tragiska bortfall. Jag skrattar gott åt en referens i förra söndagens Sopranos, då en bokstavstroende pastor refererade ett samtal med sina barn som lekte med dinosaurier - "Jag försöker hela tiden säga åt mina barn -Ni måste komma ihåg att dinosarierna levde samtidigt som människorna på jorden". Maffiaboysen tittar medlidande på pastorn - Dinosaurier och Adam och Eva?. Skoj i min dinovärld.

Vid senaste besöket på Ica Maxi åkte kvalitétsboken Dinosaurier. Jättarna från förr ned i varuvagnen. Sonen älskar boken och finner jämförelsen mellan sina plastdinosaurier och dinosarna i boken mycket fashinerande. Den andra boken som rullar om och om igen är Kapten Frank och piratdinosaurierna. Finns det verkligen piratdinosaurier, mamma? Tja, vem vet?

Favoriten när det gäller det enorma utbudet på internet är dinosen på Göteborgs Naturhistoriska Museums sida. Sonens stalltips - kolla in Corythosaurusen som har konsert. Roligare än så blir inte!

Jag funderar på att tipsa tomten om Marcus Jahnkes tuffsöta dinosaurietröja. Den är cool tycker förmodligen både Mamma och Son W! - Mamma W

Vad är det som gör att man vid det första barnet dels är fullständigt inlindad i sin egen lilla bebisbubbla, dels kör jämförelseracet med alla andra?

Jag antar att jag inte är unik i mitt agerande. När jag hade dottern i magen gick jag in för graviditeten med hull och hår. Graviditeten blev mitt främsta projekt. Jag insöp all information jag kom åt i form av specialtidningar och böcker i ämnet. Jag blev en flitig skribent på ett föräldraforum på nätet. Jag plöjde genom tester av babyting, för att försäkra mig om att jag skulle få det bästa till min kommande bebis. Jag hängav mig dels åt min egen speciella upplevelse av att vara gravid, dels sökte jag hela tiden bekräftelse och identifikation från andra håll.

När bebisen sen kom var dubbelheten där också. Jag blev överrumplad av hur valhänt jag kände mig med dottern på BB, men jag lärde mig snabbt och jag blev på ett sätt den främste experten på mitt eget barn. Å andra sidan satt jag med en konsturerad föräldragrupp lokalt och på nätet nationellt och jämförde frekvensen på spyorna, vikten på barnet och sömnrutiner.

Linda Skugges lördagskrönika i Expressen "Säg aldrig nej till tips" handlar om hur vi mammor (för det är vi som är adresserade) borde ta tillvara på väl menade tips, istället för att stöta bort dem som kritik eller som en undervärdering av den egna föräldrarollen. Mammor uppmanas att sända in sina bästa råd till Skugge som planerar att lägga ut dem på sin blogg sedan.

När jag läste krönikan kastades jag in i den första bebisbubblan igen. Jag sökte dels identifikation hela tiden, dels slog jag just bort råd som jag ibland tolkade som en utmaning mot min föräldraroll. Det mesta blir laddat i början och man är sårbar som förstagångsförälder. Allt står på spel på något sätt - här gäller det att visa sig på styva linan och att man klarar sin nya föräldraroll. Generationerna bryts mot varandra om amningsfrekvens, BVC-tanternas centrala roll i livet med viktkurvornas makt blir till en utvärdering av hur mycket näring man har lyckats fylla den lilla kroppen med och barnvagnsmaffians normerande fikor blir till en bebisjämförelsefest. Mitt i allt detta skall man finna tilltron till sig själv och sin egen förmåga i bebislandet.

Det är också mycket lätt att ta på sig förtjänsten för goda beteeenden hos guldklimpen själv, medan mindre önskvärda beteeenden förklaras med utomstående faktorer. Dottern sov hela nätter från tre månaders ålder. Jag kunde inte riktigt förstå vad alla andra gjorde för fel som låg och ammade hela nätterna! Hade de ingen nattningsritual som vi hade? Var de alldeles för slappa med sina bebisar? Skämde de rent av bort dem? Här gav jag råd och berättade hur vi hade gjort med dottern. De andra lyssnade förmodligen inte, utan sökte identifikationen hos andra mammor som låg hålögda på nätterna. Sedan kom Sonen som var en betydligt större utmaning när det gällde nattsömn. Han låg och tuttade på mig nätterna genom. Men hallå! Var det inte vi som kunde detta med att få barn att sova hela natten??!! Är det så att större ödmjukhet och självinsikt ökar med antalet barn? Blir det mindre prestige och mer förmåga att lyssna på andra? Inser man lättare att barn är individer och därmed mycket olika? Kanske.

Vad vill jag säga med detta? Kanske att goda råd är dyra i bebislandet som kan vara minerat ibland. Välmenande människor trampar lätt på minor som sätter igång tankar om att man inte duger som förälder, att man inte har informerat sig tillräckligt och att andra vet bättre vad som passar för ens eget barn. Det gäller att kryssa rätt om man vill ge sig in på rådgivarbanan.

I de goda råden utgår man kanske främst från sig själv och vad som har fungerat i ens egen situation. Och här stöter man också på patrull. Vad som fungerar i ett sammanhang och för ett barn, fungerar kanske inte i det andra. Här finns det naturligtvis gurus som hävdar det motsatta. Det är metoden det hänger på, inte barnet. Ta exempelvis alla metoder för att få spädbarn att somna på som finns på marknaden. Om man bara gör rätt, så sover barnet punkt Och alla onödiga inköp som man kunde ha besparat sig efter att ha lyssnat på ingivelser och goda råd. Alla mysiga Babybjörnisar på staden - klart att man skulle ha en sådan. (Vi använde nästan aldrig bärselen) Och amningspump - hur praktiskt som helst. (Jag pumpade aldrig ur) Och mina goda råd om att bunkra upp med massor av små spytrasor (eftersom mina bebisar kräktes floder) - sedan får man ett barn som nästan aldrig kräks. Goda dyra råd som sagt…

Skall man bara resignera och låta alla sköta sitt? Nej, det tror jag inte. Vi behöver varandra och varandras erfarenheter. Men ibland är det inte så lätt bara. Och jag skall inte ge några råd, men Ni kanske vill? Era bästa råd och tips? Eller era reflektioner över ämnet - är goda råd dyra? - Mamma W

Nu är Höjdarna på gång igen! Julkalendern Allrams Höjdarpaket finns i vår DVD-spelare oavsett säsong och i köket spelas Höjdarna: Samlade sånger. Ester, Franke, Luleå, Lipton, Silivia, Abbe och Bebbe rules!

Nu är nya avsnitt på gång på SVT och i samband med det ger Bonnier Carlsen ut fyra bilderböcker med karaktärerna från Höjdarna - Höjdarna på Natten, Höjdarna hela året, Höjdarnas bokstäver och Höjdarnas siffror. Författare är Martin Olczak och Sarah Sheppard har illustrerat.

Bokbeskrivningarna gör att i alla fall jag blir nyfiken!

Höjdarna har ett härligt party med sifferfyrverkerier, siffergirlanger och siffertårta. Sugrören är femmor, varmkorvarna ettor med ketchup och senap, och Lipton har klätt ut sig till en nia. Det är helt enkelt ett party att räkna med!

Bokstäverna är jättebra att ha. Man kan ju ha dem till precis allt. Abbe gör en slangbella av Y. Luleå åker skidor på ett par J. Och Ester använder O som rockring. Skudd älskar också bokstäver. Särskilt till efterrätt. G med chokladsås är smaskens! Japp, säkerligen på gång mot Barnens bibliotek! - Mamma W

(Bilder: Bonnier Carlsen, SVT och DVD-pris)

På tal om favoriter! En av mina stora svagheter i livet är brittisk kostymfilm och favoriten alla tider är Ett rum med utsikt. Jag såg James Ivorys mästerverk på biograf när den kom 1986 och sedan dess har jag sett den otaliga gånger. Det är få filmer som kan följa med en i livet på det sättet. Tonårsfilmernas glans har en tendens att falna med åren…

Nu kommer E M Forsters klassiska roman, som filmen bygger på, i svensk översättning. DVD:n har utgått hos filmbolaget och jag köpte den aldrig - snyft - men jag får trösta mig med boken istället. Ett klassiskt innehav som gör mig på gott humör - kanske en ny dammsamlare på nattygsbordet? - Mamma W

(Bilder: DN och Merchant Ivory)

Jenny Aschenbrenners artikel "Här har du början av ditt liv" i DN behandlar de klassiska ifyllnadsböckerna Barnets första år. Genren utmärks av tradition och är i mitt tycke i stort behov av förnyelse. Det är bara att erkänna - Barnen har inga liknande böcker. Dagen för den första tandens ankomst är inte nedtecknad. Lättja i kombination med bristande intresse, tid och flitigt skrivande på ett nätforum plus just trista böcker i genren har förmodligen bidragit till denna avsaknad av ett obligatorium. Det finns dock känsloladdade förlossningsberättelser, sparade anteckningar om sömnlösa nätter, frustration över trotsiga barn och lycka över syskonkärlek som pusselbitar och fragment av barnens första tid.

Nu börjar det hända saker på marknaden. Den mycket uppmärksammade Baby Bird Universe av Minna Wallin är en reaktion mot de traditionella böckerna som alla utgår från normen om familjen. Här får alla familjekonstellationer plats och avsaknaden är total gällande rosa och ljusblått. Även När du kom till oss av Ulrika Bokstad som kom ut 2004 är en förnyelse av genren. Här är utgångspunkten adoption.

Jag tycker också att boken Lilla hjärtat, som presenterades på Formex, verkar mycket spännande. Jimmy Art & Design, som även ligger bakom En kärleksförklaring, har skapat ett nytt koncept inom genren. Den här idén tror jag på!

Lilla hjärtat är en fyll-i-bok att dokumentera barnens egenheter, egenskaper och framsteg i. Här ligger fokus inte på datumen för när barnet vände sig om i sängen, vaccinerades mot röda hund eller fick sin tredje tand, utan på barnet, så som det är idag och så som allt började. Hur träffades egentligen mamma och pappa? Hur var det när barnet skulle somna på kvällarna? Och vad var det som kunde göra den lilla så superarg? Lilla hjärtat ska vara en gåva från den vuxne till barnet, en kärleksförklaring som ska kunna läsas om och om igen.

Bokens design är också en styrka: ren, tydlig och modern, med ett charmigt typsnitt och ett nytt format. Den passar alla! Fyll i den som den är och behåll den rena designen, eller gör den mer personlig genom att dekorera sidorna efter eget tycke. Sätt in bilder där det passar, och riv ut de sidor som inte passar: allt är tillåtet - och möjligt! (Formex - Pressmeddelande 2006-08-26) - Mamma W

So many blogs, so little time. Man kan verkligen välja och vraka bland alla bloggar som poppar upp som svampar i jorden.

Har du sett den här?

Författarinnan Denise Rudberg bloggar på Bokus.

Nu är det tiden för magasinen. Mitt prenumerationskonto är överlastat och besöken hos lokala press stop sker regelbundet. Ja, jag är beroende! I dag dunsade det till ordentligt på hallmattan. Dagens skörd är Elle, Sköna Hem och Allt i hemmet. Under eftermiddagens glassutflykt införskaffades även favoriten danska Costume och Sköna Hems nya tidning Skapa Stilen. Delikata val - vilken skall jag välja först? - Mamma W