Nostalgi : För fem år sedan
Häng med på ett äventyr! Upplösning i morgon!
Inte mycket sömn i natt heller. Jag har nu lyckats kämpa ned värkarna till att komma med fem-sexminutersintervall från att i går kväll ha varit på ungefär åtta minuter. Jag antar att det är frågan om en lååång latensfas eller "förvärkar from hell". Den magiska dagen är alltså i dag. Den 20 november! Känslan av att dagen faktiskt är här nu, överskuggas av mitt värkarbete som långsamt fortskrider. Det är inte ofta som man vill ha mer ont, men nu skulle det inte vara så dumt med de där tre värkarna på tio minuter. Märkligt att bara existera i detta vaccum. Jag försöker dock att aktivera mig lite, men det blir mest vila och väntan på något.
Här flödar tyvärr alla graviditetshormoner för fullt. Jag som har varit så lugn och stabil hela tiden och så nu detta. Jag känner mig patetisk för tillfället. Mina fina värkar som kom med femminutersintervall lyser med sin frånvaro och nu är de nog tillbaka till åtta-tio minuter igen. Samma sak hände i och för sig i går kväll - lite stopp - och sedan full fart igen hela natten, men ändå. Suck. Jag skickade precis iväg mannen till kontoret, för jag orkade inte med hans förhoppningsfulla blick och titt på klockan hit och dit. Han är helt inställd på att vi skall åka in snart, men jag vet ju vad som gäller för att kvalificera sig. Jag vet att han bara menar väl och att han ser som sitt lilla bidrag att hålla koll på värkarna tidsmässigt, men det känns som det har kommit lite prestation i det hela och jag känner mig för tillfället som en usel föderska som inte följer den bestämda mallen. Som grädden på moset ringde min mamma och undrade om vi inte skulle åka in snart. Hon hade legat med telefonluren bredvid sig hela natten och knappt kunnat sova för att hon väntat på samtal om att hon hade blivit mormor. Jag VET att jag är fånig som tänker så här och att en stor anledning till att dessa tankar har fått sitt fotfäste är att jag är övertrött. Jag VET ju att latensfasen kan variera i längd och jag VET att man kan gå med hemska förvärkar länge, länge, men det hjälps liksom inte just nu. Jag VET också att man inte behöver bevisa något genom förlossningen och att det inte är konstigt att avvika från böckernas förlopp, men just nu känns det tungt. Värkarna gör lika förbaskat ont i alla fall! Jag hade inte tänkt mig min beräknade förlossningsdag så här. Jag skulle sitta här och skriva ett filosofiskt inlägg om min graviditet, att jag äntligen nått ända fram och att jag med stort lugn såg fram emot övertiden med min mage. Jag hade inte räknat med att sitta här som en stor pösig, självömkande, sorglig figur med grav hang-up angående värkar hit och dit.
Efter kramstund med mannen, dusch och lite vila så känner jag mig mycket bättre! Jag ringde mannen på kontoret och han kom hem direkt. Vi pratade länge kring hans tidtagning, om mina tankar kring prestation och det visade sig att vi var helt överens om att nu är det dags att sluta sig vi två och kämpa vår kamp. Mannen och jag har nu slutat att klocka mina värkar och att överhuvudtaget tänka på deras frekvens och varaktighet. Det känns lite som en lättnad faktiskt och jag försöker att tänka positivt kring att varje värk för mig närmare min bebis. När de väl kommer med "rätt" intervall , så lär vi nog märka detta! Tensen fungerar fortfarande ganska bra och efter denna värkpärs som jag nu genomgår så måste jag säga att jag lite håller på att ompröva detta med smärtlindring. Jag har kört några värkar "naturella" och det var inte någon helt behaglig upplevelse. Visst går det med rätt andning, men jag är glad för min Tensapparat och kanske blir det ryggbedövning så småningom. Mannen har också talat allvar med mödrarna som ringer och frågar hur det går, så nu får vi förhoppningsvis vara i fred. Det känns bättre att ringa upp dem om man skulle vilja prata om något. Till lunch satte vi i oss varsin stor hamburgertallrik med snabba och tomma kalorier. Jag orkade bara inte att sitta och äta pasta för de långsamma kolhydraternas skull. Mannen går verkligen in för att vi skall äta rätt mat, men även han tyckte att det var skönt att lägga undan tankarna på förlossningsuppladdning och bara frossa. Mannen ringde också upp till förlossningen innan lunch och vi var välkomna upp för en kontroll. Nu känns allt emellertid bättre igen och jag vill helst avvakta hemma så länge som möjligt. Nu är det vi som med värkarna långsamt arbetar oss framåt mot vår Liten och bort från smärtan. - Mamma W
