Ytliga Mamas?
Tidningen mama har för tredje året delat ut utmärkelser till Årets Mamas och en Papa. Tilldragelsen firades med en stor fest på Café Opera. Varje år arrangeras en modevisning med välkända ansikten och deras barn. Ovan syns Tilde de Paula, Katerina Janoush och Sofia Wistam med telingarna. På tidningens framsida syns kvinnan som blev vald till Årets Mama - Emma Hamberg. Mammorna som exponeras i Mama och även i systertidningen Family Living domineras av en liten klick som hämtas framförallt från television, media och ibland kultur. I nästa nummer av Family Living skall vi få följa med Charlotte Perrelli med familj på solsemester. Hmm - har vi inte gjort det förut? Dessa människor formar mycket av den aktuella föreställningen om Maman. Storstadens lattemamas i ett stylish skimmer eller alla andra "vanliga" mammor? Vad vill vi se?
Cecilia von Krusenstjerna är minst sagt kritisk till fenomenet i dagens Expressen med sin artikel Kändismammorna dövar sitt samvete med pokaler. von Krusenstierna undrar om det pågår en återuppbyggnad av den borgerliga familjen. Hon beskriver sin egen medverkan på torsdagens event som en utomstående betraktare som iakttar kändiskvinnornas bisarra catwalk med sina barn. Motsättningen mellan designade möbler, yta, stylish mammor är total till tid med barnen och potentiella störda relationer mellan förälder och barn. Det är ju den lilla som ska vara jordens mitt för ett tag, det är den som ska stå i centrum. Det sägs att den nyfödda hjärnans vindlingar behöver väckas till liv och att det händer genom känslomässig respons. Det spelar ingen roll om man har inredd källare och läckraste kläderna, eller de mest funktionella overallerna, allt det där materiella som vi omger oss med är ju bara yta. Tiden du inte ger till dina barn kommer aldrig igen.
Med von Krusenstjernas bakgrund i den delvis självbiografiska En spricka i kristallen där en kärlekslös uppväxt i en ytlig värld skildras är det lätt att förstå hennes infallsvinkel. Hur våra familjer än ser ut är det helt avgörande kvaliteten i samvaron med våra barn, lyhördheten inför deras behov, tankar och rädslor. En dagispersonal som med empati ägnar sig åt ett barn är mycket bättre än en stressad uttråkad mamma som inte klarar av närhet och känner skräck inför vad ett barns behov väcker i henne.
Läs gärna och begrunda! Själv känner jag som vanligt att verkligheten är betydligt mer mångfaciterad än att alltid vara svart och vit. En kritisk inställning till komsumtionssamhället mår vi nog alla bra av ibland, men måste det per automatik vara så att en Mamma som ägnar tid till sig själv, sin karriär och sitt hem inte fullt ut kan vara sann med sitt barn? Ytan får dock naturligtvis inte ta överhanden till ett självändamål som måste uppfyllas till vilket pris som helst. Vår tids största utmaning är hur man får ihop allting i vardagen med små barn. Vi tycks ha ett inneboende behov av att glutta in i de där glassiga mammornas hem och att höra att de har ungefär samma problem som oss (förutom ett gigantiskt hus på Lidingö, ekonomiskt oberoende och ett gäng stylister som kan piffa upp dem). Vad tycker Ni om celebsmammorna och von Krusenstjernas artikel? Intressant om Ni vill dela med er! - Mamma W
Jag börjar bli rätt trött på tidningar som Mama och Family Living. De skriver bara om sig själva och sina vänner. Jag vill inte läsa mer om deras barn, hus, semestrar osv - snacka om klubben för inbördes beundran!!
Comment by Lina — 18 November 2006 @ 20:08
von Krusenstiernas debattartikel träffade mig på ett sätt som artiklar sällan gör. Särskilt det där meningen “Den tid du inte ger till dina barn kommer aldrig igen”. Det är obehagligt sant. Kanske träffas jag extra djupt eftersom jag just nu håller på att göra någon sorts bokslut över nästan fem års föräldraledighet. Lyckades vi i våra intentioner? Har det varit bra för våra barn att ha oss (mest mig) hemma? Jag hoppas att det har varit bra och jag tror nog att det har det för det mesta men kravet på närvaro och att se barnet, det är det svåraste och det är där jag känner att jag inte orkat som jag velat alla dagar.
Hemmalivets monotoni med diskatvättastädalagamat, en storebror med stark vilja och tre täta barn vilket gör att inte ens nätterna erbjuder en fredad zon från små varma behövande kroppar har gjort att jag emellanåt haft frånvaron som överlevnadsstrategi. Jag har inte kunnat gå ut genom dören alltså har jag stängt av barnen och strövat iväg i tanken. Kanske med en kaffe och en Mama inom räckhåll. På så vis har jag stulit mig små luckor av egen tid mitt i vardagen men det har ju också betytt att jag varit aktivt frånvarande i tanken ibland. Jag tror att det har varit nödvändigt för mig att göra så, annars vete tusan hur jag hade klarat de här fem intensiva åren men ändå, det är ingen vacker tanke.
För att återknyta till Mama så är det glassig verklighetsflykt för mig till mesta delen men visst finns det en allvarligare underton. För de där citymammorna som stoltserar med hur barnen bara “hänger med” och inte tar någon plats eller tid från karriären utgör ju en sorts moderna mammaideal. De visar att vi kan få allt hela tiden, att barn inte är någon anledning att sätta någon annan än sig själv i centrum för en stund och frågan är om det är en så väldans sund inställning egentligen?
Comment by Carina m3 — 18 November 2006 @ 21:35
Nja, håller inte med!Är själv 3barnsmamma, ett av barnen har dessutom funktionshinder..Är 33 år och börjat med barnen väldigt tidigt, första kom när jag var 19. Trots barnen så kan jag faktiskt leva eget liv och utvecklas, prioritera om is the key.
Årets mama blev en kvinna som verkligen förtjänar det!
Comment by oa — 18 November 2006 @ 22:02
Jag och min sambo reagerar på när man har barn med i inredningstidningar och det känns som att barnen är en del av perfekta inredningen. Man förstår att föräldrarna är lockade att ha med sin söta barn i reportagen men uppklädda och arrangerade blir de ju som accessoarer på bilderna.
I övrigt kan jag identifiera mig lika lite med “de perfekta mammorna” som med andra perfekta människor. Det är ju personer som beskriver hur jobbigt livet kan vara men som försöker hitta lösningar som är intressanta tycker jag t ex Skugge, Krusenstierna, Terri Herrera Eriksson, Janoush osv.
Sen behöver väl inte att man travar fram på en cat-walk en gång om året betyda att man inte ser och bekräftar sina barn men visst kan bilden av den “perfekta mamman” skapa en orealistisk press och förväntan på mammaskapet tror jag…
Och jag är i vecka 40 nu, bebis ska komma imorgon, så jag vet fortfarande inte alls hur det är att vara mamma!
Hälsning!
/Jenny
Comment by Jenny — 19 November 2006 @ 8:12
Jag tycker det är jättekul att läsa om Tilde de Paula och andra Mamas. Men inte för att de är “kända”, gillar att läsa om andra Mamas också! Att det skulle vara ytligt och en klubb för inbördes beundran tycker jag inte. Då får man helt enkelt bara låta bli att läsa
Sen kan man ju diskutera hur bra det egentligen är att börja jobba efter bara några månader, men ALLA ÄR VI OLIKA. Vem är jag att döma bara för att jag vill och har möjlighet att vara hemma 15 månader…?
Comment by Camilla — 19 November 2006 @ 10:20
Lina: Jag håller med om att de behöver förnya sig när det gäller vilka de väljer ut för sina reportage. Som sagt, Perrellis på solsemester har vi redan sett en gång innan! Men det lockar ju uppenbarligen oss att läsa om dessa glammammor! Ett bredare urval kanske? Det måste ju finnas massor av intressanta Mamas som inte ingår i denna klick!
Carina: Dina ord träffade mig mycket. Jag är ju delvis i samma situation. Fem år som hemmavarande till att ta steget ut. Jag har (surprise) tänkt i samma banor som du. Jag har inte alltid haft kraft att vara mentalt närvarande, men frågan är om det är det som konstituerar en bra förälder - att alltid sätta barnen i dokus och försaka sig själv. Vad som känns bra för mig är att jag har funnits där för dem när de har behövt mig. Jag har behövt mitt eget mentala rum i hemmatillvaron, men jag har alltid funnits närvarande för dem. Angående Mama - jag har läst den från första numret, men börjar kanske växa ifrån den lite nu. När den kom var den befriande som motsats till foträtta Vi föräldrar, men nu känns det kanske som om den behöver förnya sig lite. Glammamas lockar, men det är ju så att det är en liten klick som sätter agendan för bilden av Maman. Kul att se dig här!
Oa: Alla är vi olika och alla måste vi hitta vår egna balans i livet. Skönt att du känner att du har hittat rätt! Och att “bara” vara med sina barn behöver ju inte heller innebära stagnation, utan kan vara en del i en utveckling.
Jenny: Åh, spännande! Snart bebis! Bebisen som accessoar har ju varit på tapeten länge nu med utvecklingen av alla lyxprylar för småttisar. Visst - de små bryr sig knappast om de har Louis Vuitton eller KappAhl, så det måste handla om något annat. Ett uttryck för konsumtionssamhället och vanan att uttrycka oss med ting? Det är sällan som det perfekta får utrymme tycker jag dock. Det är snarare kotym i dessa tidningar att “flest spyor vinner”. Lycka till nu på sluttampen!
Camilla: Ja, alla är vi olika. Det är dock intressant att se vilken norm som är rådande och om avvikelser från den tillåts i det rådande samtalet om Mamman. Vi har nog ett inneboende behov av att läsa hur andra har det. Titta bara på succén med Söderlund och Bie! Vi vill spegla oss och se att andra har det ungefär som vi.
Comment by MammaW — 19 November 2006 @ 10:49
Jag kanske ska inte säga för mycket, är Mamas PT nämligen
Comment by oa — 20 November 2006 @ 22:25