Idag för fem år sedan, höggravid och spänd av förväntan inför min första förlossning och vårt första barn hade jag ingen aning om vad som låg framför mig. Och tur var väl det. Alldeles för många och långa smärtsamma timmar som höll på att sluta med snitt men som genom ett under ändå löste sig med en vederstygglig tingest kallad sugklocka.

Och äntligen äntligen, äntligen låg hon där på min mage och jag kom ihåg att jag blev så förundrad över hur varm och silkeslen hon var trots att hon var bebisfettskladdig och lite blodig. Och hur gott hon luktade. 

Den där skälvande liksom vacuumförpackade tiden när bebisen är precis ny och ingen annan än de som befinner sig i förlossningsrummet vet om att en ny liten människa fötts, det är den mest magiska upplevelse någon överhuvudtaget kan vara med om, och jag är så lycklig över att jag fått vara med om det tre gånger.

Idag är dottern en lång femåring med stark vilja, hett temprament och enorm målmedvetenhet i saker hon tar sig för.

Ikväll blir det födelsedagsmiddag.

Jag: Om du får önska dig precis vad du vill till middag ikväll, vad vill du ha då?
Dottern: *tänk tänk tänk* eeeeh, fläskpannkaka!
Jag: Eeh, men farmor och farfar och kusinerna kommer ju på middag. Du kan inte komma på något lite festligare!?
Dottern: *tänk tänk tänk* Jo! Lax! Eller nej förresten Röding, jag vill ha Röding och potatis och grönsaker. Och ni vuxna ni kan ju ta lite lök till om ni vill det!

Så får det bli, Röding fylld med citron och färska örter, pressad potatis, sockerärtor och någon god sås med créme fraiche, buljong och örter. Sedan chokladkaka med glass. - Mamma C