När jag var gravid med vårt första barn (född -01) hade jag ingen aning om att det fanns något som kallades höftledsluxation. Konstig nog, eftersom jag som förstagångsmamma var oerhört påläst om allt vad graviditet, förlossning och första tiden med barnet innebar. Men nu har jag erfarenhet en masse. Tre barn har vi, och alla tre har varit grodbebisar.

Ett dygn gammal var dottern när barnläkaren upptäckte att hennes höfter var instabila. Dagen då mjölken rann till och risken för tredje dagen depressionen är överhängande hamnade vår lilla bebis i en von Rosenskena. Bara sådär. Vi hann varken med i tanke eller handling. Men när det gick upp för mig att hon skulle tillbringa all sin tid (fick endast ta av den för att bada en gång i veckan) under sex veckor i den där hemska och hotfulla grejen (von Rosenskenan) försvann jag in på toaletten och grät och grät och grät. Allt rasade, det här ingick ju inte i vår planering. Jag trodde aldrig att mina tårar skulle ta slut.

Nu läser jag att Brooke Shields första dotter Rowan också var en liten grodbebis. Och jag förstår om hennes postpartum depression kanske triggades igång av att hon måste ha varit med om samma sak som vi.

Själv så grät jag mycket till och från i en vecka, minst. Till slut var jag tvungen att skärpa mig. Jag torkade tårarna och insåg att det inte blev bättre. Men oron över hur vår bebis egentligen hade det i den där ställningen den kunde jag inte bli kvitt. Var det obekvämt? Är det därför hon inte vill sova på natten? Är det därför hon är så ledsen just nu? Ja, jag kunde skylla det mesta på skenan märkte jag.

Och så tyckte jag ganska synd om mig själv som inte fick uppleva en liten mjuk gosig bebis som bollade ihop sig i min famn. Istället hade jag ett litet hårt paket. En liten fyrkantig låda med ett mjukt huvud, men ändå. Jag slutade gråta, men kunde inte under hela behandlingstiden acceptera vad vi gick igenom. Och jag var ständigt orolig för att behandlingen inte skulle falla väl ut.

Efter sex veckor var det dags att byta ut von Rosenskenan till en Frejka-byxa. En mjuk (urful, se bilden!) plastbyxa som skulle sitta utanpå kläderna. Benen hölls fortfarande i "groddvinkel". Men vilken befrielse det var! En halvmjuk bebis i allafall.

Och när den hett efterlängtade dagen då behandlingen var klar äntligen kom. Det kommer jag aldrig glömma. Det var dagen vi fick tillbaka vår mjuka bebis och dagen då vi kunde börja använda de bebiskläder vi ville, det var dagen jag kunde börja liggamma och dagen då vi äntligen kom vår bebis nära nära utan något hårt mellan.

Sedan fick vi två små pojkar i rask takt, båda behandlades på samma sätt som storasyster. Enda skillnaden var att jag inte grät lika mycket och att jag i allafall tredje gången kunde acceptera läget.

Mina tips:
- Räkna inte ner dagarna, då blir det outhärdligt att stå ut. Räkna istället ner veckorna. Jag såg alltid fram emot fredagen, den dagen vi badade. För varje fredag hade ytterligare en vecka gått.
- Ha som målbild den otroligt underbara stunden ni har framför er då lilla bebin är klar och all tvångsutrusning tas av. Det är obetalbart! Jag lovar dyrt och heligt att hela resan dit är värt den stunden!
- Försök att inte tänka på att din bebis "lider", egentligen är det en helt naturlig benställning för en liten bebis. Dessutom gillar bebisar att vara omslutna av något, det påminner dem om tiden i magen.
- Alla våra tre bebisar sov på mage. Skaffa andningslarm om du är orolig.
- Du behöver kläder i några storlekar för stora och omlottröjor eller vanliga tröjor är bättre än bodys.
- Tänk på att lilla bebin tar större plats vilket kanske påverkar barnvagnsval (många nya moderna vagnar är trånga) och bilstol.
- Första gången var jag orolig över att det var millimeterprecision på skenan som gällde för att höften skulle växa rätt. Det är det inte, det viktiga är att benen är i rätt vinkel men inte på millimetern.  

- Mamma C: grodmamma