Vad är det som gör att man vid det första barnet dels är fullständigt inlindad i sin egen lilla bebisbubbla, dels kör jämförelseracet med alla andra?

Jag antar att jag inte är unik i mitt agerande. När jag hade dottern i magen gick jag in för graviditeten med hull och hår. Graviditeten blev mitt främsta projekt. Jag insöp all information jag kom åt i form av specialtidningar och böcker i ämnet. Jag blev en flitig skribent på ett föräldraforum på nätet. Jag plöjde genom tester av babyting, för att försäkra mig om att jag skulle få det bästa till min kommande bebis. Jag hängav mig dels åt min egen speciella upplevelse av att vara gravid, dels sökte jag hela tiden bekräftelse och identifikation från andra håll.

När bebisen sen kom var dubbelheten där också. Jag blev överrumplad av hur valhänt jag kände mig med dottern på BB, men jag lärde mig snabbt och jag blev på ett sätt den främste experten på mitt eget barn. Å andra sidan satt jag med en konsturerad föräldragrupp lokalt och på nätet nationellt och jämförde frekvensen på spyorna, vikten på barnet och sömnrutiner.

Linda Skugges lördagskrönika i Expressen "Säg aldrig nej till tips" handlar om hur vi mammor (för det är vi som är adresserade) borde ta tillvara på väl menade tips, istället för att stöta bort dem som kritik eller som en undervärdering av den egna föräldrarollen. Mammor uppmanas att sända in sina bästa råd till Skugge som planerar att lägga ut dem på sin blogg sedan.

När jag läste krönikan kastades jag in i den första bebisbubblan igen. Jag sökte dels identifikation hela tiden, dels slog jag just bort råd som jag ibland tolkade som en utmaning mot min föräldraroll. Det mesta blir laddat i början och man är sårbar som förstagångsförälder. Allt står på spel på något sätt - här gäller det att visa sig på styva linan och att man klarar sin nya föräldraroll. Generationerna bryts mot varandra om amningsfrekvens, BVC-tanternas centrala roll i livet med viktkurvornas makt blir till en utvärdering av hur mycket näring man har lyckats fylla den lilla kroppen med och barnvagnsmaffians normerande fikor blir till en bebisjämförelsefest. Mitt i allt detta skall man finna tilltron till sig själv och sin egen förmåga i bebislandet.

Det är också mycket lätt att ta på sig förtjänsten för goda beteeenden hos guldklimpen själv, medan mindre önskvärda beteeenden förklaras med utomstående faktorer. Dottern sov hela nätter från tre månaders ålder. Jag kunde inte riktigt förstå vad alla andra gjorde för fel som låg och ammade hela nätterna! Hade de ingen nattningsritual som vi hade? Var de alldeles för slappa med sina bebisar? Skämde de rent av bort dem? Här gav jag råd och berättade hur vi hade gjort med dottern. De andra lyssnade förmodligen inte, utan sökte identifikationen hos andra mammor som låg hålögda på nätterna. Sedan kom Sonen som var en betydligt större utmaning när det gällde nattsömn. Han låg och tuttade på mig nätterna genom. Men hallå! Var det inte vi som kunde detta med att få barn att sova hela natten??!! Är det så att större ödmjukhet och självinsikt ökar med antalet barn? Blir det mindre prestige och mer förmåga att lyssna på andra? Inser man lättare att barn är individer och därmed mycket olika? Kanske.

Vad vill jag säga med detta? Kanske att goda råd är dyra i bebislandet som kan vara minerat ibland. Välmenande människor trampar lätt på minor som sätter igång tankar om att man inte duger som förälder, att man inte har informerat sig tillräckligt och att andra vet bättre vad som passar för ens eget barn. Det gäller att kryssa rätt om man vill ge sig in på rådgivarbanan.

I de goda råden utgår man kanske främst från sig själv och vad som har fungerat i ens egen situation. Och här stöter man också på patrull. Vad som fungerar i ett sammanhang och för ett barn, fungerar kanske inte i det andra. Här finns det naturligtvis gurus som hävdar det motsatta. Det är metoden det hänger på, inte barnet. Ta exempelvis alla metoder för att få spädbarn att somna på som finns på marknaden. Om man bara gör rätt, så sover barnet punkt Och alla onödiga inköp som man kunde ha besparat sig efter att ha lyssnat på ingivelser och goda råd. Alla mysiga Babybjörnisar på staden - klart att man skulle ha en sådan. (Vi använde nästan aldrig bärselen) Och amningspump - hur praktiskt som helst. (Jag pumpade aldrig ur) Och mina goda råd om att bunkra upp med massor av små spytrasor (eftersom mina bebisar kräktes floder) - sedan får man ett barn som nästan aldrig kräks. Goda dyra råd som sagt…

Skall man bara resignera och låta alla sköta sitt? Nej, det tror jag inte. Vi behöver varandra och varandras erfarenheter. Men ibland är det inte så lätt bara. Och jag skall inte ge några råd, men Ni kanske vill? Era bästa råd och tips? Eller era reflektioner över ämnet - är goda råd dyra? - Mamma W